Vindkraftsbranschen väntar – inte på fler utredningar, utan på beslut. Långa tillståndsprocesser och uteblivna besked gör att investeringar skjuts på framtiden, trots att behoven av ny el och grön industri är akuta. Det konstaterar Kristina Alvendal, nationell industrisamordnare på Accelerationskontoret.
Tillståndsprocesser som drar ut i åratal, myndigheter som överklagar varandra och kommunala beslut utan tydliga spelregler. Inom vindkraftsbranschen är problemen välkända.
För Kristina Alvendal, nationell industrisamordnare på för Accelerationskontoret, handlar det inte längre om enskilda projekt, utan om systemfel i hur staten organiserar sitt ansvar.
Accelerationskontoret är regeringens verktyg för att lösa upp låsningar i stora industri- och infrastrukturprojekt, när tillståndsprocesser, myndighetsansvar eller regelverk krockar. Myndigheten arbetar direkt mot andra statliga aktörer och Regeringskansliet, med uppdrag att få investeringar att faktiskt bli av.
När Kristina Alvendal talar om vindkraften gör hon det som ett tydligt exempel på var systemet brister:
– Det största strukturella problemet är att vi inte har en sammanhållen planering. Man ska inte behöva lägga ner flera år på ett projekt för att till slut få ett nej från Försvarsmakten eller Naturvårdsverket. Vet man att det finns områden som inte passar, då är det egentligen de områdena man borde peka ut från början, säger hon.
I stället läggs hela risken på projektörerna, trots att staten ofta redan i förväg har kunskap om vilka områden som är mer eller mindre uteslutna. Enligt Kristina Alvendal är detta inte bara ineffektivt, utan snarare ett grundläggande strukturellt fel i hur staten organiserar sitt ansvar.
När Accelerationskontoret går in i konkreta vindkraftsärenden återkommer samma mönster, oavsett om det handlar om landbaserad eller havsbaserad vindkraft. Kristina Alvendal pekar på tre systemfel som tillsammans gör processerna långsamma och oförutsägbara.
Det första handlar om tid.
– Det tar helt enkelt för lång tid. I många projekt har processer pågått i väldigt många år utan att någon egentligen kan säga när ett besked ska komma. Skickar man in ett tillstånd måste man också kunna få veta när man ska få besked.
Att myndigheter inte mäter eller ansvarar för sina handläggningstider får följdeffekter genom hela systemet. Nästa instans vet inte när den ska ta vid, investeringar skjuts på framtiden och projekten blir svåra att planera, såväl ekonomiskt som organisatoriskt.
Det andra systemfelet uppstår när statliga myndigheter överklagar varandras beslut. För företagen innebär det att även ett ja kan vara preliminärt.
– Du kan få ett ja hos en myndighet, men då måste du nästan vänta några veckor för att se om det där verkligen gäller. Det kan komma en annan statlig aktör och överklaga ett beslut som nyss fattats. Det skapar en osäkerhet som är väldigt svår att hantera.
Det tredje systemfelet rör myndigheternas roll i processen. I dag saknas, enligt Kristina Alvendal, ett tydligt konsultativt uppdrag – alltså möjligheten att vägleda projekt i riktning mot ett ja.
– Det borde vara möjligt att säga: ”Om ni flyttar verket 50 meter, eller justerar utformningen lite, då blir det bättre.” Den typen av dialog finns inte i dag. Många myndigheter menar att de inte har ett konsultativt uppdrag överhuvudtaget, trots att förvaltningslagen faktiskt ger utrymme för mer vägledning än vad som används.
Tillsammans gör dessa brister att tillståndsprocesserna blir långa, fragmenterade och svåra att överblicka. Problemen förstärks ytterligare av att processerna sällan samordnas i tid.
– Alla gör sitt uppdrag, men eftersom ingen mäter sin tid kan inte nästa myndighet veta när den ska börja. I stället för parallella processer blir det ett år, två år, tre år – helt i onödan.
På systemnivå får detta konsekvenser som sträcker sig långt bortom vindkraften som sådan. För Kristina Alvendal är sambandet mellan elproduktion och industriomställning tydligt.
– Det här pågår här och nu, över hela landet. Vi har identifierat 155 stora gröna industriprojekt, och många av dem är helt beroende av att det finns tillgång till ny el.
Ånge, där vindkraften är en förutsättning för satsningar på vätgas och ny industri, är enligt henne inte ett undantag utan snarare ett typexempel.
– Tittar man på kartan över projekten så ligger de verkligen över hela Sverige. Det är stora och små bolag, och många av satsningarna hänger ihop i värdekedjor.
När tillståndsprocesser för vindkraft drar ut på tiden riskerar därför hela kedjor av följdinvesteringar att bromsas eller aldrig bli av.
Samtidigt är hon tydlig med att huvudansvaret ligger hos staten, men lyfter samtidigt fram att företagen själva har en roll att spela. Dels genom att lämna väl förberedda ansökningar, dels genom att våga ifrågasätta när kraven blir orimliga.
– Det finns en ganska utbredd tystnadskultur där företag inte vågar påpeka när något är fel, eftersom man är beroende av ett myndighetsbeslut. Men om man vet att en fråga redan utretts i ett annat ärende måste man kunna säga det. Annars blir systemen aldrig mer rationella.
När processer kör fast kan vindkraftsbolag i dag vända sig direkt till Accelerationskontoret. Myndigheten är efterfrågestyrd och går in först när någon aktivt ber om hjälp. Det sker ofta när målkonflikter mellan olika aktörer blivit olösliga.
– Vi har redan dialog med flera vindkraftsföretag som har fastnat i långa processer. Ibland är det företagen själva som hör av sig, ibland är det kommuner som tar kontakt och vill ha hjälp att reda ut målkonflikter. Vi kommer när man ringer.
Accelerationskontorets verktygslåda är bred. Förutom att medla mellan aktörer kan myndigheten ta fram överenskommelser, föreslå förändringar i lagstiftning eller lämna inspel till regleringsbrev och myndighetsinstruktioner. Kontakten med Regeringskansliet är central.
I slutändan, menar Kristina Alvendal, är det dock inte brist på analys som håller tillbaka omställningen. Många ärenden är redan färdigberedda.
– Väldigt många företag väntar på beslut. Ärendena ligger för beredning, men besluten fattas inte. Samtidigt har Regeringskansliet inte den mottagarkapacitet som krävs för alla de här komplexa tillstånds- och överklagandeärendena.
För henne handlar lösningen om ett skifte i synsätt: att sluta jaga det perfekta beslutet och i stället våga fatta beslut som är tillräckligt bra.
– Vi kan inte utreda oss fram till perfekta beslut. De finns inte. Om fem år ser verkligheten annorlunda ut, och då var det perfekta beslutet ändå inte perfekt längre. Vi måste våga fatta beslut som är good enough.
