Tidning nr 4 – 2025
Sedan 2011 har Sverige varit indelat i elområden. Det skulle dock bara vara tillfälligt, och när ny överföringskapacitet kommit på plats i form av Sydvästlänken skulle de försvinna. Så hette det då. Men när länken trots tjugotalet förseningar öppnades fanns områden fortfarande kvar. Nu utreds de och beslut i frågan kan komma från regeringen innan valet 2026.
Elområden är ett av två sätt att jämna ut skillnader – alltså förbättra flöden – mellan olika delar av ett sammanhållet elnät. Det första sättet som alla inom EU använder är att helt enkelt arbeta med en investeringsplan som succesivt genomför satsningar som gör att flödena fungerar. Finansieringen sker genom tariffen.
Det andra sättet är att arbeta med elområden. Prisskillnader mellan elområden är ett uttryck för problem i form av bristande flöden mellan områdena. Därför ska de så kallade flaskhalsavgifterna användas specifikt för att öka flödena. Detta ska ske genom investeringar, men det ska också ske mer omedelbart genom att pengarna även är öronmärkta för mothandel. Därför försvinner gränserna genom själva konstruktionen. Det finns inget scenario där inre gränser består.
Trots mer än ett decennium och miljarder i investeringar har samma gränser kvarstått. Norge – det enda andra landet som har olika priser i elområden – har för sin del justerat gränserna ett antal gånger. Norge har dessutom prisskydd för kunder. Det är bara Sverige som har statiska elområden där priserna tillåts divergera kraftigt för kunderna.
Handelskammaren har i studier kunnat visa att detta har kostat Sverige sysselsättning genom minskade investeringar.
När Sverige genom EU:s regelverk – men kraftigt försenat – skulle revidera sin modell väckte det därför stor förvåning att slutsatsen blev: ingenting. Beslutet grundades på en gemensam europeisk analys med stora brister. Bland annat var indata föråldrade och ENTSO varnade för att dra slutsatser.
Det var därför både välkommet och nödvändigt att regeringen begärde en fortsatt prövning av beslutet.
Dagens indelning har skapat enorma skevheter i näringslivet och många verkar ha fått intryck av att dessa skevheter är naturliga eller att de kraftigt reglerade prisområdena skulle vara något som har med marknader att göra. Det svenska exemplet har med eftertryck visat att högre priser inte leder till mer kraftproduktion, eftersom detta är en så hårt reglerad verksamhet att politik enkelt dödar alla prissignaler – och marknaden vet att elområdena kommer att försvinna.
Dagens skeva priser gör att elområden är den enskilt största industripolitiska och fördelningspolitiska ingrediensen i svensk politik. Gemensamma områden skulle betyda stora fördelar för svensk konkurrenskraft och grön omställning. I dagens omvärld med stigande handelskostnader genom tullar är detta ett av de mest kraftfulla insatserna Sverige kan göra för sysselsättningen.
I norr stiger priserna jämfört med dagens tillfälliga lösning. Men i norr finns redan kraftiga extra skatterabatter som kan förlängas eller utökas för hushållen som kompensation. I stora industriprojekt vet man såklart om att dagens priser är övergående. Ingen har kunnat investera i tron att SE1 och SE2 kommer ha ”inlåsta priser” över tid. Men dessa större bolag köper ofta direkt från kraftverk genom PPA-avtal, och inte genom spotmarknaden. Kraftproducenternas möjligheter att erbjuda bra PPA-priser stärks om spotpriset normaliseras.
Det är därför svårt att se annat än fördelar med ett gemensamt område om målet är svenska jobb och konkurrenskraft.
