Ett infall tog honom till förbränningsteknik i stället för strömningslära – och formade en forskarbana som nu påverkar Sveriges energiomställning. Filip Johnsson, professor i energisystem vid Chalmers, konstaterar att vi i Sverige har unika förutsättningar – men måste våga öppna rätt dörrar.
När Filip Johnsson beskriver sin yrkesbana liknar han det med den romantiska komedin Sliding Doors. Han var på väg för att skriva in sig på sitt examensarbete på Chalmers när han i ett plötsligt infall valde att gå till fjärde våningen stället för femte.
Därmed hamnade han på en avdelning som studerade förbränningsteknik, i stället för avdelningen för strömningslära.
– Det var som i filmen Sliding Doors; man väljer oplanerat en dörr och det ögonblicket kan förändra hela ens liv, säger Filip Johnsson.
Vad hade han då gjort i dag om han gått upp till plan fem?
– Haha, ja det vet man aldrig. Men troligtvis något inom strömningsteknik eller värmeöverföring.
Nu kom Filip Johnsson att specialisera sig på förbränningsteknik, med inriktning mot biomassaförbränning med fluidiserad bäddteknik; en avancerad förbränningsmetod där fasta partiklar (som sand med något bränsle) hålls svävande i en uppåtgående gasström så att de beter sig som en vätska.
Några år senare var det dags för nästa ”sliding door”: Chalmers utlyste några nya professurer runt sekelskiftet för att förstärka sin kompetens inom miljö och hållbarhet. Filip Johnsson var vid den här tiden prefekt på Energiteknik och räknade inte med att få någon av tjänsterna. Men han skickade in en ansökan ”bara-därför-att”.
En ny dörr öppnade sig. Filip Johnsson blev professor i energisystem vid Chalmers Tekniska Högskola.
– Det kom som en överraskning. Men det öppnade såklart nya möjligheter, inte minst då professuren tillsattes inom ramen för Chalmers Miljöinitiativ och med professuren följde en påse pengar för att starta upp ny verksamhet.
– Jag hade dessutom sedan några år funderat lite på att pröva något nytt och energisystem lät intressant.
I dag är Filip Johnsson en etablerad forskare inom frågor som rör klimat, energi och omställning. För snart tio år sedan blev han invald i i Kungliga Vetenskapsakademin (IVA). Förra hösten tog han plats i Klimatpolitiska rådet.
Ett tema inom hans forskning är just vad man skulle kunna kalla ”sliding doors”; vad som händer om man vetenskapligt/tekniskt öppnar nya dörrar och träder in i nya sammanhang. Hur kan industrin och det övriga energisystemet ställas om för att möta klimatmålen?
Filip Johnsson är intresserad av skiften i komplexa system. Det var hans pappa Carl-Anders också. Han studerade till skeppsingenjör på Chalmers och arbetade bland annat med fartygsstabilitet på dåvarande Statens skeppsprovningsanstalt.
Tyngdpunkt, metacenter, ballast, lastens placering, vågor, vind och lastförskjutning – allt spelar in och en liten förändring kan leda till problem, eller till och med en katastrof.
Det är svårt att tolka betydelsen av en liten förändring av vinkeln mellan flygplansvingens kordalinje och luftströmmen. Eller hur en mindre tryckförändring påverkar förbränningen i en biogasanläggning. Men alla förändringar, även mycket små, påverkar system.
För några veckor sedan kom Klimatpolitiska rådet – vars uppgift är att granska och utvärdera regeringens klimatpolitik– med förnyad kritik mot regeringen politik.
Filip Johnsson och hans kollegor i rådet pekar bland annat på att enskilda politiska beslut fått stora konsekvenser: sänkning av reduktionsplikten och skatten på fossila bränslen bidrog starkt till att utsläppen av växthusgaser ökade under 2024.
Vad kan det då innebära i förlängningen; kommer jorden gå under om vi blir koldioxidfria 2075 i stället för 2050?
– Klimatforskningen visar att det är bråttom att minska utsläppen. Men det är också lätt att bli alarmistisk. Jorden går liksom inte under när koldioxidbudgeten för 1,5-gradersmål är slut.
– Det här är ett långsamt förlopp, där varje liten förskjutning till det sämre sakta bidrar till ökad obalans i systemet.
Förre försvarsministern och generaldirektören för Svenska Kraftnät, Mikael Odenberg, kallar svensk energidebatt ”fördummande”.
Filip Johnsson är inne på samma tankebanor. Han är trött på kärnkraft ställs mot vindkraft som politiskt slagträ. Han vill att vi ska bedöma de fossilfria energislagen efter de förutsättningar som råder för energislagen i dagsläget. Och då talar det mesta för att det som gäller nu är en satsning på sol och vind – vars kostnader har sjunkit rejält – samt ett mer flexibelt energisystem, anser han.
– En majoritet av företrädarna för industrin och forskarna har ungefär samma syn: ska vi lyckas med elektrifieringen gäller det att få fram framför allt vindkraft på kort sikt. Fram tills kärnkraft eventuellt kan byggas. Solenergi kan också bidra, men det är ju inte lika stor energikälla i Sverige.
– Givet klimatfrågans allvar har jag inget emot kärnkraft, men den är ännu väldigt dyr. Det finns bara tre kärnkraftsprojekt i Europa i modern tid och det är Hinkley Point i Storbritannien, finska Olkiluoto 3 och Flamanville 3 i Frankrike och alla har drabbats av stora förseningar och mycket höga kostnader.
Lösningen som Filip Johnsson förespråkar är att nu fortsätta utbyggnaden av landbaserad vindkraft, fylla på med vindkraft till havs, bygga ut elnätet och göra energisystemet mer flexibelt.
Det är också detta han kommer att tala om när han medverkar på Svensk Vindkrafts Drift- & underhållskonferens i början av maj.
– Elanvändning varierar ju över dygnet och veckan, användningen är mer dagtid och mer i veckan än på helgerna. Om vi nu stoppar in sol och vind i det här systemet så får vi ibland för lite och ibland för mycket elproduktion. För att klara variationerna behövs något mer. Det kan antingen vara planerbar kraft – som vattenkraft, kärnkraft eller kraftvärme – eller ökad flexibilitet i näten genom att lagra energi och flytta förbrukningen.
– Det är också viktigt att komma ihåg att flexibilitet kommer krävas även om vi får in kärnkraft i systemet. Detta ser vi tydligt från våra energisystemmodelleringar för olika scenarier, med och utan ny kärnkraft.
Redan i dag experimenterar entusiastiska ingenjörer med detta på mikronivå. Det finns en mindre folkrörelse av tekniknördar som experimenterar i det egna huset med energieffektivisering och lastutjämning.
Det gör inte Filip Johnsson. Han kopplar helst av på fritiden, precis som hans pappa gör. Filip Johnsson berättar när en granne på Orust kom förbi och ville ha hjälp av pappa Carl-Anders med sin fritidsbåt:
– Min farsa är nog en av de mest otekniska jag känner. Han är helt enkelt inte intresserad av teknik. Men han är också rätt vitsig. Så han svarade grannen: jag befattar mig inte med båtar under 10 000 ton.
Filip Johnsson läser hellre en bok på fritiden än monterar solcellspaneler på hustaket. Eller så cyklar han eller vandrar i naturen med hustrun Anna Kadefors, som är professor i fastighetsförvaltning på KTH.
– Jag har ingen direkt hobby. Vi har en sommarstuga på Orust, en kajak och en liten båt. Jag kan tycka att det är lite kul att meka med cyklar, säger han.
– Jag gillar att cykla på min touringcykel från åttiotalet som jag renoverat. I somras cyklade jag i Tyskland tillsammans med Anna. Inget hysteriskt, bara avkopplande och kul.
Utanför arbetet umgås han hellre med människor som jobbar med annat än teknik och politik.
– Jag tillhör inte heller dem som älskar att gå till jobbet varje dag. Mitt jobb är stimulerande och viktigt och jag är priviligierad att få jobba med så intressanta grejer, men jag kan inte påstå att arbetet alltid är så kul.
Det är lärandet, tänkandet, nyfikenheten som fascinerar Filip Johnsson; att kunna öppna nya dörrar och se vad som döljer sig bakom dessa och hur det påverkar andra delar i ett system.
– En positiv sak är att Sverige har bland de mest gynnsamma förutsättningarna i Europa för ny elproduktion med mycket bra vindlägen, stora landytor och en mycket långkustlinje med måttliga djup för havsbaserad vindkraft. Vi har alltså en betydande konkurrensfördel för svensk industri.
Men just nu är det många dörrar som leder till problematiska scenarion i det svenska energisystemet.
Förra hösten stoppade Försvarsmakten tretton stora vindkraftsprojekt i Östersjön.
I dag är det svårt att få lönsamhet i havsbaserad vindkraft. Dessutom har även landbaserad vindkraft, som är det avgjort billigaste kraftslaget, utmaningar på grund av konjunkturen med ökade prisnivåer.
Till råga på allt stoppar det kommunala vetot många vindkraftsprojekt. Bristen på nätkapacitet för att ansluta nya anläggningar är även det ett problem.
– Det krävs en mix av åtgärder för att lösa detta, men en viktig sak är någon form av förutsägbar ekonomisk kompensation till kommuner som säger ja till vindkraft.
– Nu finns än en gång ett förslag om att en ersättning till kommunerna, som är tänkt att motsvara intäkterna från den fastighetsskatt som tas ut på vindkraftverk. Det är bra, men det gäller då att kommunerna verkligen kan räkna med att årligen få en summa som motsvarar den fastighetsskatt som genereras från vindkraft inom kommunen, säger Filip Johnsson och fortsätter:
– Det har nämligen cirkulerat dokument som tyder på att ersättningen i stället ska baseras på installerad effekt, vilket inte alls på samma sätt skulle styra mot ny vindkraft.
Samtidigt som det energislag som inom överskådlig framtid ska stå för en stor del av vår energiförsörjning stöter på problem går elektrifieringen av industrin trögt.
Northvolt har gått i konkurs. Statliga gruvbolaget LKAB skjuter på övergången till fossilfri järnsvamp i Kiruna. Dessutom fick Stegra, tidigare H2 Green Steel, som vill producera grönt stål nyligen avslag på en ansökan om klimatinvesteringsstöd.
Vi är tillbaka vid ”sliding doors”. Det är omöjligt att förutse exakt vad som händer när man stiger in genom en ny dörr; genomför ett skifte i ett system.
– Kritikerna är såklart nöjda, men problemet är: vad ska vi göra i stället, om vi väljer att inte satsa på den här typen av projekt?
– Vissa projekt kommer att misslyckas. Omställningen är inte helt riskfri. Det behövs därför en aktiv industripolitik. Men det är viktigt att staten med dess myndigheter kontinuerligt utvärderar satsningar och lär av misstag, så att man inte begår samma misstag igen, säger Filip Johnsson.
JONAS HÅLLÉN
Namn: Filip Johnsson
Arbetar: professor i energisystem vid Chalmers Tekniska Högskola.
Ledamot: i Klimatpolitiska rådet sedan oktober, i Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), forskarrådet för västra Götalands klimatomställning, Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg (KVVS).
Forskning: hur industrin och transporterna kan bli klimatneutrala genom elektrifiering. Hur olika industrier kan minska sina koldioxidutsläpp längs hela dess värdekedjor, till exempel från cement till en byggnad. Forskar även på koldioxidavskiljningsteknik (CCS teknik).
Aktuell som: just medverkat för första gången i Klimatpolitiska rådets årliga rapport till regeringen. Talar på Svensk Vindkrafts Drift- & underhållskonferens i början av maj.
Intressen: cykla, gå i skogen och umgås med vänner (”gud vad det lät ointressant”)
Senast läste bok: Ut och stjäla hästar av Per Petterson
Beundrar: de som arbetar i vården och skolan
Hur ser Sveriges energisystem ut 2050? Ett modernt flexibelt elsystem där industri- och transportsektorerna är elektrifierade.
