VINDPROFILEN: Vindkraftens doldis leder arbetet med Sveriges största projekt

Han har kallats ”Vindkraftens Ingvar Kamprad”. Wolfgang Kropp, vd och huvudägare i Svevind, är i stort sett okänd för allmänheten, men även inom vindkraftsbranschen är det få som har någon tydlig bild av mannen som leder ett av västvärldens största vindkraftsprojekt – Markbygden.

Fint besök i Markbygden 2013: Kronprinsessan Victoria mellan Mikael Kyrk, Svevind, och Wolfgang Kropp.

Diskret och affärsmässig. Så har 56-åringen från den lilla orten Ebern/Weißenbrunn, 28 mil norr om München, beskrivits. Wolfgang Kropp har de senaste femton åren tillbringat en stor del av sin tid i Umeå och Piteå, där han och hans medarbetare utvecklat Europas största vindkraftsprojekt – mitt framför näsan på alla svenska vindkraftsprojektörer. När Markbygden 1101 med alla delprojekt är klara om några år kommer det att stå minst 800 vindkraftverk på en yta som är mer dubbelt så stor som Stockholms kommun och ligger väster om Piteå.

Fullt utbyggd ska vindkraftsparken generera upp till 12 TWh, nästan lika mycket som Luleå älv, och stå för en tredjedel av den svenska energiomställningen och åtta procent av den svenska elanvändningen.

Per Olofsson, som har jobbat tio år för Svevind och nyligen köpte företagets drifts- och servicebolag Svevind Solutions, liknar Wolfgang Kropp vid Ingvar Kamprad, som grundade Ikea. – Han ser möjligheter där andra ser problem, har ett stort affärsmässigt mod och uthållighet, säger Per Olofsson. Själv säger Wolfgang Kropp att det var en blandning av tur, ett viktigt möte och att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, som gav utdelning. – Jag började projektera vindkraft i Tyskland 1993. Det var mitt i den tyska vindkraftsboomen och konkurrensen om mark och tillstånd var hård. Så jag och en kollega började titta på alternativ där konkurrensen inte var lika hård, säger han.

Efter reaktorolyckan i Tjernobyl 1986 beslutade den svenska riksdagen 1988 om en tydlig tidplan för att avveckla kärnkraften. Vindkraft var det viktigaste alternativet. Samtidigt fanns det få svenska projektörer och de som fanns hade inte så mycket pengar. – Det var en perfekt tidpunkt för oss att ta oss in på marknaden. Vi startade i Motalatrakten och etablerade oss sedan på Gotland. Där byggde vi de två första verken. Efterhand insåg vi att även södra Sverige var lite för överetablerat för att rymma våra planer, säger Wolfgang Kropp. De tyska entreprenörerna kom från ett land där utbyggnaden av vindkraft redan pågått ett decennium och industrin hade hunnit lära sig av misstagen. Ett av de vanligaste var glädjekalkyler byggda på för dåliga undersökningar av de områden som man byggde på. Wolfgang Kropp riktade sitt intresse norrut i Sverige. Här fanns stora, glest befolkade områden, där det blåste bra. Men det var också svår terräng att utforska och mäta vind i.

I samband med en konferens i norra Finland träffade Wolfgang Kropp professor Hans Bergström från Uppsala Universitet. Han presenterade en modell (Geografiskt informationssystem, GIS) för kalkylering och kartläggning av vindförhållanden. – Vi blev imponerade av hans vetenskap och beställde en kartläggning av vindkraftförutsättningarna i norra Sverige, säger Wolfgang Kropp. Forskarna hade inte råd med tillräckligt kraftfulla datorer för att göra sina datakörningar, så Kropp och hans kompanjon köpte datorer och gav dem. Så började letandet efter lämpliga områden. Med GIS kunde man kombinera olika kartor och lägga ovanpå varandra för att se var det fanns områden som uppfyllde alla krav som projektörerna ställde. – Det finns bättre vindförhållanden i fjällen, men där finns också stora naturvärden. I fjällen saknas det också vägar och elnät. Vid kusten blåser det också bra, konstaterar han, men där bor det mer människor. –Man får då ofta samma problem som vid etableringar i södra Sverige med motstånd från bland annat turistnäringen och sommarstugeägare.

Så till slut koncentrerade sig forskarna och entreprenörerna på ett område med mjuka kullar några mil in från Norrlandskusten. I väster fann en stamledning på 400 kV, i öster en annan 400 kV-ledning och i mitten en på 120 kV. Nittio procent av marken ägdes av två ägare, skogsbolagen SCA och Sveaskog. – En perfekt vindkraftsfyndighet. Här fanns bra vind, få markägare, väldigt gles befolkning, få konkurrerande verksamheter, bra logistik och i övrigt optimala förhållanden, säger Wolfgang Kropp. Efter att entreprenörerna hittat sin ”vindkraftsfyndighet” gick det fort. – Vi stängde ner vår verksamhet i Motala och öppnade ett kontor i Umeå. Vi ändrade vår ägarbild och jag styrde om mitt engagemang från Tyskland till Norra Sverige, min partner från Motala lämnade projektet och Mikael Kyrk kom in som operativ chef i Sverige i januari 2002. Ett år senare var vi igång med planerna för Gabrielsberget och Markbygden.

Då kom en överraskning som Wolfgang Kropp inte hade räknat med: den svenska tillståndsprocessen. – Sverige är unikt, eftersom alla kan överklaga utan risk för att drabbas av kostnader. I Tyskland kan i och för sig vem som helst överklaga, men skillnaden är den att om den överklagande förlorar så får man stå för kostnaderna. Detta har en lite avsvalnande effekt på viljan att överklaga. Den svenska modellen där alla får överklaga skapar stor osäkerhet i tillståndsprocessen, fick han erfara. – Förhandlingarna med till exempel samerna var hårda och tog lång tid, men till slut fick vi till en överenskommelse som båda parterna kunde leva med. Förutom all förlorad tid så kostade alla förseningar också en massa pengar. – Bara i 1101 projektet i Markbygden har den utdragna tillståndsprocessen kostat oss cirka sju-åtta miljoner euro och en stor del av detta ser jag som onödiga utgifter på grund av förseningar.

Den långa tiden mellan ansökan om tillstånd och beslut gör också att ansökningarna ofta blir föråldrade, eftersom den tekniska utvecklingen går mycket snabbare. – När vi vände oss till regeringen för att få vårt första tillstånd 2008 bestämde vi oss för att söka tillstånd för vindkraftverk med en totalhöjd på 200 meter. Runt omkring oss sa folk ”Det är för högt!” och ”Ni överdriver!”. Nu ser vi att 200 meter är för lite. Vi skulle behövt tillstånd för vindkraftverk på 240-250 meter, säger Wolfgang Kropp. På ett personligt plan har den utdragna beslutsprocssen inneburit att Wolfgang Kropp ständigt befunnit sig på resande fot mellan Ebern/Weißenbrunn och Umeå/Piteå de senaste arton åren. Runt 2007 funderade han på att flytta till Sverige, men valde till slut att stanna på hemorten. – Jag har ungefär 150 resdagar per år. Även om jag valde att bo kvar i Tyskland är Piteå min andra hemstad numera, säger han. Nu är det bara några år kvar innan samtliga tre etapper av Markbygden står färdiga. Till stor del finansierade av utländska pensionsfonder, försäkringsbolag och energibolag. – Vi skulle gärna haft med svenskt kapital. Jag kan inte svara på varför svenskarna inte ville satsa i det här projektet, säger Wolfgang Kropp.

I mitten av december 2019 träffades ledningsgruppen i Svevind för att diskutera vad de ska satsa på efter Markbygden. – Var det blir är för tidigt att säga, men det blir nog svårt att hitta något lika stort och bra placerat område med så stor överföringskapacitet i närheten, säger Wolfgang Kropp. Men varför driver ni stora vindprojekt i Sverige med alla svårigheter som du beskriver? – Sverige är ju inte bara unikt då det gäller byråkrati. Det finns utrymme, bra vind och en bra kontakt med lokalbefolkningen. Det finns en stor acceptans för vindkraft. Wolfgang Kropp tycker att den svenska regeringen måste börja förstå vilken tillgång man har i vindkraften. – Energin från projekt som vårt kan användas för nya industrietableringar i norr eller gå på export. Dessutom fungerar vattenkraften utmärkt som balanskraft. Det man måste göra är att stärka och förbättra ledningsnätet genom landet. Gör man detta så har Sverige en unik energifyndighet i kombinationen vattenkraft och vindkraft.

TEXT: Jonas Hållén BILD: Svevind